Det är ett ideologiskt felslut. Rasismen försvinner inte med socialismen, säger Daniel Nyström, och argumenterar för att det är dags att tänka större.

Programkommissionen har presenterat sitt förslag till ny skrivning om rasism i partiprogrammet och med den nya skrivningen tar kommissionen ett avgörande steg i den successiva teoretiska utvecklingen partiet genomgått.

Partiprogrammets nuvarande skrivningar är något splittrade, men kortfattat och förenklat uttryckt betraktas rasismen som ett av kapitalismens uttryck. Trots att det finns skrivningar om strukturell rasism landar det teoretiska resonemanget i konklusionen: för att komma åt rasismen måste vi förändra de materiella förutsättningar (exempelvis arbete och bostad åt alla) och de materiella förhållandena (makten över kapitalet), vilket egentligen är en vackrare omskrivning för: Om vi avskaffar kapitalismen och inför socialismen kommer rasismen att försvinna.

Tanken att rasismen avskaffas genom kapitalismens avskaffande bygger på en sträng analys med teoretisk utgångspunkt i den marxistiska teorin om bas och överbyggnad. Teorin beskriver produktionsförhållandena, det vill säga samhällets ekonomiska struktur (basen), och de politiska, juridiska och ideologiska institutionerna (överbyggnaden), det vill säga ”det samhälleliga medvetandet”, och kan beskrivas som den synliga delen av samhällssystemet – en yta som döljer det verkliga innehållet (basen) därunder. Basen är överbyggnadens förutsättning och ramsättning, varför det inte är lönt att försöka ändra idéer, filosofier, livsåskådningar med mera. Det handlar om att ändra samhällets ekonomiska struktur: att arbetarklassen uppfyller sin historiska uppgift och avskaffar kapitalismen.

På vilket sätt är en diskussion om bas och överbyggnad intressant när det rör rasismen? För att förstå Vänsterpartiets teorier om rasism behöver vi titta på bas och överbyggnad och förstå den. Den avslöjar vilka typer av verktyg som finns och de möjliga analyser som kan göras inom den teoretiska ramen. För det första betraktas klassfrågan (och numera även könsfrågan) som materiell och tillhör basen, medan ras betraktas tillhöra överbyggnaden. Det är bara en idé.

[su_pullquote align=”right”]
På samma sätt som kvinnokampen tidigare hade underordnats klasskampen betraktades rasismen som en funktion av kapitalismen.[/su_pullquote]För att förstå hur rasismen kom att inordnas under klassanalysen behöver vi titta på hur Vänsterpartiet ser på fascism. Vänsterpartiet har historiskt betraktat fascismen som en småborgerlig reaktion som fick stöd av kapitalet för att hantera ekonomiska kriser och hotet från en allt starkare och aktivare arbetarrörelse som gjorde anspråk på samhällsmakten. Fascismens metod var att rikta sitt budskap till arbetarklassen medan den representerade kapitalets intressen, och därmed skapa splittring i ledet. Under andra hälften av 1900-talet ökade rasfrågornas betydelse i och med befrielse- och medborgarrättsrörelserna. Teoretiskt kom rasismen att betraktas som ett uttryck för fascism och imperialism, och som konsekvens underordnades därför klassanalysen. På samma sätt som kvinnokampen tidigare hade underordnats klasskampen betraktades rasism som en funktion av kapitalismen.

I den mån rasism diskuterades inom svensk arbetarrörelse var det genom en analys av klassförtryck. När förståelsen av rasismen sattes inom ramen för det kapitalistiska systemet gjordes rasifierade individer till ett lager inom arbetarklassen. Därmed skapades en underordnad kategori/klass inom arbetarklassen. Följden blev att den socioekonomiska situationen för rasifierade betraktades i termer av ekonomiskt förtryck och inte som en konsekvens av rasförtryck. På så vis gavs rasismen en funktion i det kapitalistiska systemet, med effekten att det dolde rasismen för det högre kallet: klasskampen.

Rasistiska uttryck betraktades som en konsekvens av antingen att ekonomin var i kris eller som ett ”falskt medvetande” – ett idémässigt förhållande inom överbyggnaden för att genom ytliga konflikter splittra arbetarklassen i deras kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden. Att lyfta rasismen specifikt var att ta bort fokus från och förminska klassfrågan och spela arbetsgivaren i händerna – upplevelser av rasism var egentligen bara upplevelser av samhälleliga förhållanden i klassamhället. Det är egentligen logiskt; för när ändå den rasistiska problematiken var ett uttryck för kapitalismen fanns inget skäl i att fokusera på den frågan. Den skulle ändå lösas med socialismen.

När feminismen slog sig fram inom Vänsterpartiet var det genom en kritik mot en ensidig betoning av klassanalys, som inte skiljer sig från det tidigare beskrivna.

Feministernas kamp betraktades i bästa fall med avvaktande skepsis; ”könsförtryck” och talet om ”patriarkat”…, vad var det egentligen om inte ett avsteg – ett splittrande och störande moment i klasskampen! Könsförtryck är väl ändå bara upplevelser – ett falskt medvetande? Att förstå att könsförtrycket kan existera oberoende av klassförtrycket var för stora delar av vänstern svår att hantera, men idag ser vi klass och kön som två separata strukturer som griper in i varandra.

[su_pullquote align=”right”]
Maktordningar kan inte rangordnas /…/ Klassförtryck kan inte ses som grundläggande för vare sig könsförtryck eller rasförtryck…[/su_pullquote]Vänsterpartiet står nu inför samma utmaning som när feminismen blev partiets andra ben. Nu är det rasförtrycket som programkommissionen anser ska erkännas som separat maktstruktur från kapitalismen och patriarkatet. Detta provocerar och skapar ryggmärgsreaktioner av avståndstagande hos somliga. Det handlar trots allt om att avstå privilegier och makt. Argumentationen är märkbart lik dem som mötte våra feministiska pionjärer i partiet, men paradoxalt nog kommer kritiken även från feministiskt håll: att lyfta rasism och rasifiering som egen maktordning påstås då vara att ta bort fokus från och förminska kvinnokampen. Det är samma ideologiska felslut som drabbade kvinnokampen tidigare.

Argumentationen om fokus och förminskning skulle däremot kunna legitimeras genom en konsekvent hållning som även inkluderar feminismen med samma motivering rörande klasskampen. Dock hoppas och tror jag att vi kommit längre än att det i vårt parti finns de som anser att klassfrågan förminskas genom att vi tagit till oss teorier om patriarkatet. Få skulle skriva upp under på att det har försämrat partiets politiska förutsättningar eller att våra förslag och vår politik hamnat fel.

Vissa menar dock att ett till ben blir att ta ett steg in i ”identitetsträsket”, men den som tar avstånd eller manar till avstånd från identitetspolitik måste även ta avstånd från feminismen.

Min uppfattning är att kvinnor aldrig enbart kan ses som kvinnor. Det räcker inte för att förklara hur ojämlikhet uppstår eller hur makt utövas. Maktordningar kan inte rangordnas – det vill säga att ingen maktordning står över någon annan. Klassförtryck kan inte ses som grundläggande för vare sig könsförtryck eller rasförtryck, på ett sådant sätt att de senare omedelbart löses upp så fort vi börjar korrigera det förra.

Det är vår plikt som vänsterparti att uppmärksamma hur exempelvis ”vithet” och ”heterosexualitet” spelar in i samhället, precis som ”klass” och ”kön”. Ifall det hade varit sant att rasförtryck kunde inordnas under en klass- och könsanalys skulle förutsättningarna för Anna Andersson och Abdulla Muhammed vara identiska, exempelvis i möjlighet att få jobb och bostad. Från forskning vet vi dock att så inte är fallet. Muhammed har sämre förutsättningar än Andersson, trots att han är man och hon är kvinna. Uppfattningar om ras spelar roll och den har en reell betydelse för de rasifierade som bor i Sverige idag.

Den med en vit kropp rör sig lättare i samhället än en person med en icke-vit kropp, och det beror inte bara på kapitalismen och patriarkatet. Det handlar om ytterligare en maktstruktur. Därför ställer jag mig positiv till programkommissionens inriktning på skrivningar om rasism. Jag anser att den är framsynt. All programutveckling är dock alltid en syntes, varför det är viktigt att alla är öppna och beredda att lyssna på varandra.

Daniel Nyström

---

Publicerat i Nejlikan, nr. 1:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.

Uppdaterades: 17 aug 2016