Jonas Sjöstedt, tidigare Eu-parlamentariker för Vänsterpartiet, ger oss en tankeställare om barnomsorgen (läs mer).

"När jag flyttade till New York var det en sak jag först inte förstod. I parker och på gatorna mötte jag unga afroamerikanska eller latinska kvinnor som drog runt barnvagnar med barn som inte alls liknade dem. Efter någon dag förstod jag at de var nannys, de har som arbete att ta hand om andras barn.

Nannyn är ofta svart medan barnet och deras föräldrar för det mesta är vita. I USA är klass och ras ofta samma sak.

När föräldrarna går tillbaka till sina arbeten får nannyn ta över skötseln av barnet under långa arbetsdagar. I USA handlar det ofta om barn som bara är några månader gamla. Det är vanligt att pappan bara får ett par dagar ledigt efter barnets födsel medan många mammor återgår till sitt arbete efter tre månader. Den som inte har råd med en nanny får lita på mormor, farmor, grannar, pussla med arbetstiderna eller bli hemmafru. Jag kunde inte låta bli att fundera på dem som tog hand om Nannyns barn medan hon arbetade.

Den svenska poltiken för att stödja föräldrar är av yppersta världsklass. När amerikaner får höra om vår föräldraförsäkring och våra dagisavgifter möts man med en blandning av misstro och avund. I USA kan en dagisplats, om man får en, ofta kosta betydligt mer än 10 000 kronor i månaden.

För många många amerikaner framstår det skandinaviska systemet som en overklig dröm för föräldrar och barn. Som en del av de föräldraledigas globala toppklass passade jag och min fru på att ta med våra små tvillingar och föräldrapengen på en liten tur till Västindien. Istället för regn och kyla i New York fick vi några dagar i värmen och solen.

På de öar vi besökte möttes vi som småbarnsföräldrar av en översvallande vänlighet. En dag skulle vi ta ett litet plan från St Lucia till Dominica. Efter att ha checkat in på Castries minimala flygplats gick vi över gatan och väntade på vårt plan på den fina sandstranden. Vi satte oss och barnen i skuggan och såg ut över vågorna och sanden.

Av en vänlig kvinna köpte vi ett par smörgåsar och en flaska vatten för någon tia. Hon frågade vart vi kom ifrån. Det visade sig att även hon hade bott i Brooklyn. I ett och ett halvt år hade hon bott i den västindiska stadsdelen vid Utica Avenue och Estern Parkway som jag hade vandrat igenom någon gång. Hon hade jobbat som nanny åt ett par på Long Island. Hon hade, som så många andra, saknat arbetstillstånd och visum. Hemma hos mormor på St Lucia hade hon kvar sin som som bara var drygt ett år gammal.

Hon berättade att hon hade tjänat mycket bättre i USA än hemma. Men efter mer än ett år hade hon inte orkat vara kvar. Det blev för många sömnlösa nätter när hon låg och tänkte på sin son. Så fick jag då ett av svaren på dem som tar hand om Nannyns barn."

Jonas Sjöstedt

Jämställdheten har länge varit stark i Umeå. Medborgarna har varit engagerade och därför har även de förtroendevalda drivit frågor om jämställdhet (läs mer)

Tyvärr verkar det senare ha förändrats. Frågor som rör jämställdhet hamnar i skymundan och modet att driva jämställdhetsarbetet framåt verkar ha försvunnit. Istället får vi  som ger jämställdhet hög prioritet kämpa för att bibehålla nuvarande läge. Det finns bra och tydliga skrivningar i kommunens mål. Men det som tidigare varit självklart, som allas rätt till heltid, har nu blivit något vi måste bevaka för att det inte ska försvinna ur kommunens personalpolitiska mål.

I torsdags släpptes kommunens handlingsplan för jämställdhet. Det är en bra handlingsplan, om den används och blir en del av kommunens verksamhet kommer den leda framåt. Trots detta saknas en dimension i Umeås nuvarande jämställdhetspolitik och kommunens jämställdhetsarbete.

Det finns idag inget utrymme för att driva jämställdhetsfrågan framåt. De som vill verkar rädda för att sticka ut näsa och de som kan visar med all önskvärd tydlighet att det inte är viktigt. Därför saknas det i Umeå idag, med några få undantag, kreativa projekt som leder till ökad jämställdhet.

Vänsterpartiet vill driva jämställdheten framåt i Umeå. Men idag finns, i kommunpolitiken, ingen samarbetspartner som på ett ärligt menat sätt kan göra det med oss. Om det fanns politisk vilja och mod skulle vi kunna arbeta för att hitta sätt där personalen inom kommunens verksamhet kan hitta lösningar som ger utrymme att kombinera familjeliv med heltidsarbete, att se över kommuens service och bemötande våra medborgare får, så att de inte befäster de roller som ger kvinnor mindre makt och män större utrymme och för att skapa en miljö på allmänna platser där alla kan vistas och känna sig trygga. Tills den dagen en sådan samarbetspartner visar sig kommer vi fortsätta bråka när någon glömmer jämställdheten, oavsett om det sker av misstag eller med flit.

Clara Norberg Averbo (v)

kommunfullmäktiges jämställdhetsutskott

När Europas största energiföretag, tyska e.on, tillsammans med bland andra bolidenbolaget och finska intressenter annonserat ut sina planer på ett kärnkraftverk i Österbotten då väljer Umeå kommun att ligga lågt (läs mer)

Detta trots att vår kommun ligger närmast i Sverige till en av de föreslagna lokaliseringarna, Sideby i Kristinestads kommun. Bara cirka 18 mil öppet vatten i Bottniska viken skiljer oss åt. Umeå är befolkningsmässigt även en av de större kommunerna närmast Kristinestad.

Bekant är att Östersjön numera är världens mest radioaktiva hav. På grund av detta förhållande och den övriga miljösituationen i Östersjön gäller en miljökonvention, Esbokonventionen från 1991. Den ger oss rätt och möjlighet, även som kommun, att i ett tidigt skede delta i beskrivningen av miljökonsekvenserna av företag med gränsöverskridande effekter som ett kärnkraftverk. Vid ett oförmodat utsläpp skulle radioaktiva ämnen snabbt kunna spridas hit med ogynnsamma havsströmmar, vindar och nederbörd.

Den finska regeringen säger att för det egna landets energibehov räcker det med de kärnkraftsreaktorer som redan håller på att byggas. Elförbrukningen minskar där, liksom i Sverige. Finland är glesbefolkat till skillnad från Tyskland och Bayern där e.on har sitt herresäte och där dessutom kärnkraften skall avvecklas. Strömmen från den planerade kärnkraften i Finland kommer att säljas till bland andra Sverige. Denna subventionerade el kommer att så ut nya satsningar på förnyelsebara energislag, som vi har alla förutsättningar för.

Vårt kommunala energibolag i Umeå har i andra sammanhang varit tidigt ute och tagit till vara möjligheterna att påverka gränsöverskridande frågor, som när det gällt planerna på kustjärnvägar, eller frågor om bildandet av storregioner. Så varför denna passivitet när det gäller att försvara vår rätt till en säker strålmiljö och ett återställt hav? Var aktiv i dag, så vi inte blir radioaktiva imorgon, Holmlund!

Erik Danielsson (v)

Dagen innan julafton skickade regeringen ut en remiss med förslag på historiska försämringar av sjukförsäkringen. Planen är att de nya reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008 (läs mer).

Fredrik Reinfeldt tycker att det ska löna sig att vara högavlönad och frisk. Därför sänker han ersättningarna för alla som haft oturen att drabbas av ohälsa och arbetslöshet. Och därför föreslår regeringen i remissen att sjuka ska få socialbidrag i stället för sjukpenning.
Enligt regeringens förslag ska man bara kunna vara sjukskriven ett år. Endast om man har livshotande sjukdomar ska man få förlängd sjukpenning i högst 18 månader med sänkt ersättning från 80 till 75 procent. Efter 18 månader ska man inte få vara sjukskriven längre. I alla fall inte om man är arbetslös.
Bland de värsta av regeringens förslag är att rätten som man idag har som arbetslös att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst efter en tids sjukskrivning ska avskaffas. Om man har varit sjukskriven den maximala tiden och är arbetslös, men i samband med att sjukskrivningen upphör, insjuknar igen ska man alltså inte ha rätt till sjukpenning med Reinfeldts nya regler. Även om det är livshotande. Då hänvisar Reinfeldt oss till socialbidrag.

Som socialbidragstagare i Stockholm får man inte ens ett SL-kort numera. Hur ska man då ha råd att besöka sjukhus, vänner och släkt? Och vart är vi på väg? Vad är det som säger att en svårt sjuk människa som i ena stunden inte ens har rätt till ett SL-kort, i andra stunden ska ha rätt till lika bra och dyr vård som självaste Reinfeldt?
Dessutom föreslår regeringen att arbetsförmågan hos sjukskrivna redan efter sex månader ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Om en sjukskriven förskolelärare med ryggont från Borlänge kan ta ett jobb som exempelvis spärrvakt i Stockholm går hon miste om sin ersättning. Regeln urholkar anställningsskyddet och gör att många sjukskrivna kommer att förpassas till arbetslöshet eller socialbidrag.

Regeringen motiverar de sänkta ersättningsnivåerna och tidsgränserna med att det ökar incitamenten att arbeta. Men på vilket sätt ökar arbetsförmågan hos en kvinna med bröstcancer, medfött funktionshinder eller depression av att hon blir fattigare? Och på vilket sätt ökar arbetsförmågan för en kille som skadats i en trafikolycka av att han går miste om sin sjukpenning efter ett halvår? På vilket sätt blir man friskare av att ha den ekonomiska stressen som gnager på livet?
Till följd av försämringarna gör regeringen miljardbesparingar på sjuka, trots överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 miljarder kr bara i år. Men istället för att överskotten kommer oss försäkrade tillgodo, används de för att finansiera sänkta skatter för landets miljonärer och bidrag till överklassnära tjänster.
Försämringarna drabbar alla som idag haft oturen att drabbas av ohälsa. Men på sikt drabbas alla i samhället. Vi vet att människor är både starka och ömtåliga, därför vill vi värna om den solidariskt finansierade sjukförsäkringen. Plånbokens storlek får inte avgöra våra möjligheter att leva ett värdigt liv.

LiseLotte Olsson (v)
Riksdagsledamot