Våld är inget vi socialister och feminister kan välja bort. Det är en ständigt närvarande del av samhället runtomkring oss. Våldet måste därför demokratiseras, säger Johan Berggren, som för ett teoretiskt resonemang om värnplikten som institution.

Kapitalismen smider vapnen för sin egen undergång. Alla verktyg som vi har att driva en progressiv utveckling av samhället är produkter av kapitalismen och är utformade för att gynna den rådande ordningen. Så länge borgarklassen upprätthåller sitt klassherravälde så är allt i det kapitalistiska samhället ytterst underställt borgarklassens intressen. Oavsett om vi står på fabriksgolvet, i ICA-butiken, i klassrummet, på designfirman eller i militärkasernen så ordnas, disciplineras, våra liv på ett grundläggande sätt i underordning till borgarklassens intressen i upprätthållandet av den kapitalistiska samhällsproduktionen.

Att något, under de rådande förhållandena, tjänar borgarklassens intressen är därför inte ett argument för att det i alla avseenden står i direkt motsättning till vår befrielse från kapitalismen. Arbetarklassen i sig har uppkommit och existerar som en klass underordnad borgarklassens profitjakt. Denna samhällsrelation är dock även det som ges arbetarklassen sin befriande potential, sin möjlighet att ersätta kapitalismen med ett jämlikt klasslöst samhälle med hjälp av verktyg som kapitalismen skapat. Men det är först när den agerar för sig som den kan förverkliga sin potential. Det finns inom vänstern ett förståelig, men på många sätt problematisk, utopisk hopp om att inom kapitalismen undfly de disciplinerande ramar som det borgerliga klassherraväldet uppsätter. Genom ”alternativ pedagogik” försöker man undfly skolans funktion att sortera, disciplinera och träna en ny generation för lönearbete. Genom att syssla med självhushållning, återbruk och lånesystem försöker undfly det kapitalistiska samhällets krav på att sälja sin arbetskraft och köpa prylar. Ingen av dessa verksamheter är i sig något dåligt. De kan göra kapitalismen mer uthärdligt och bygga erfarenheter för framtida kamper. Oavsett hur trevliga de är så är de dock i slutändan alltid underställda kapitalismen som system. Den flykt från kapitalismens tvingande krafter de kanske kan utgöra är av nödvändighet en flykt förunnat ett priviligerat fåtal. Lösningen är inte att undfly kapitalismens tvång utan att ta kontroll över och omforma de medel med vilka borgarklassen tvingar oss att springa dess ärenden. Kapitalismens tvång kan ytterst inte undflys utan bara accepteras eller besegras.

[su_pullquote align=”right”]
Den liberala ideologins våldsförnekande leder också till att många socialister tror att de kan undfly det samhällsbärande våld som ständigt omger oss.[/su_pullquote]Vänsterpartiet har alltid förespråkat ett svenskt försvar baserat på värnplikt. I nuläget betraktar partiet också värnpliktens återinförande som den enskilt viktigast försvarspolitiska frågan. Detta är en sund linje utifrån en rad olika perspektiv. Värnplikten utgör till viss del ett demokratiserande av våldet i samhället. Det sprider militär kunskap i breda befolkningslager och tydliggör att våldsmakten är en angelägenhet för hela samhället och inte bara för ett fåtal. Att föra krig med hjälp av en värnpliktsarmé innebär att praktiskt taget vem som helst riskerar att dö eller förlora någon närstående. Att den borgerliga statens krigsmakt under kapitalismen främst skyddar sagda stats borgerliga intressen är rätt självklart. En bred folklig förankring i krigsmakten kan dock försvåra imperialistisk äventyrspolitik medan det nuvarande svenska ”insatsförsvaret” är mer eller mindre gjort för att bistå i sådant. Om diverse krigsäventyr endast berör en begränsad yrkesgrupp så finns det mindre anledning för den bredare befolkningen att opponera sig. En krigsmakt förankrad i breda befolkningslager har också större skäl att solidarisera sig med folket i allmänhet än vad som är fallet med en relativt isolerad militär elit.

I sitt omfamnande av värnplikten som institution så går dock Vänsterpartiet i otakt med sina väljare, som i jämförelse med de övriga riksdagspartierna är mest negativa till ett återinförande av värnplikten. Detta är ett problem, om än ett förståeligt problem. Värnplikt är i allra högsta grad en fråga om tvång, ett naket tvång som i regel syftar till att lära människor att döda. Att socialister och feminister ogillar denna brutalitetens disciplinering av ungdomen är i allra högsta grad förståeligt. Det är just därför viktigt för vänsterpartiet att förklara varför accepterandet av detta tvång är ett nödvändigt ont i relation till andra tillgängliga alternativ. Man måste se tvångets dubbla roll. En verkligt allmän värnplikt tvingar ihop människor på ett sätt som ofta överskrider ursprung, kön, utbildning, religion, uppväxtort, ursprung, levnadsstandard och andra faktorer som kan skapa avstånd mellan människor inom arbetarklassen. Detta är inte nödvändigtvis något progressivt men en medveten arbetarrörelse kan använda dessa påtvingade möten och gemensamma erfarenheter till att svetsa samman arbetarklassen. På samma sätt som man kan använda erfarenheter från lönearbetets arbetsprocess för att organisera arbetare för sina egna syften. Denna möjlighet, denna potential, är dock ingen garanti. Värnplikten kan också användas som ett verktyg för att uppfostra arbetarklassen till reaktionär militarism. Även om värnplikten har en progressiv potential så måste denna potential fortfarande förverkligas genom medvetna progressiva strävanden. Det sker inte automatiskt.

[su_pullquote align=”right”]
En verkligt allmän värnplikt synes mig därför vara ett relativt vettigt verktyg för att ta steg på vägen att upphäva den rådande ordningen och inrätta en ny.[/su_pullquote]Rätt sitter i spjutstångs ände. Politisk makt växer ur pipan på ett gevär. Den yttersta garanten för borgarklassens klassherravälde är förmågan att försvara sina klassprivilegier, sitt kapitalägande, med våld. I den liberala borgerliga staten låtsas man ofta inte om att den i grunden bygger på våld men man behöver inte gå långt utanför dess regler för att snabbt inse att så är fallet. Dessvärre leder den liberala ideologins våldsförnekande också till att många socialister tror att de kan undfly det samhällsbärande våld som ständigt omger oss. Detta är en naiv idealistisk återvändsgränd. Om vi vänsterpartister menar allvar med att vi vill ersätta kapitalismen ekonomiska fåtalsvälde med arbetarnas demokratiska förvaltning så måste vi också ha strategier för att utmana och besegra det våld som skyddar sagda fåtalsvälde. Mot den borgerliga våldsmakten måste vi kunna ställa en arbetarklassens våldsmakt till försvar av dess demokratiska landvinningar. Man får dock inte förfalla till en våldsförhärligande revolutionsromantik. Våld är något otäckt och gör otrevliga saker med både utövare och offer. Det är ett nödvändigt ont, som man inte ska ta lätt på eller släta över. Våldets brutalisering och avhumanisering utgör hot mot det socialistiska samhälle vi vill skapa.

Samhällsförändring följer inga snäva mallar och tidtabeller. Det existerande våldsmaktens uppbyggnad är dock alltid något centralt som bas för varje omfattande samhällsförändring. Om vi, som så många gånger förr, ska återgå till 1917 så utgjorde bolsjevikernas starka stöd bland soldater en central förutsättning för deras framgångar under den ryska revolutionen. Deras oförsiktiga omfamnande av militarismens hierarkier var både en förutsättning för deras framgångar och en bidragande orsak till den senare uppenbara urartningen av deras socialistiska projekt. I ett längre perspektiv hade också det ryska imperiets inrättande av en värnpliktsarmé 1874 berett väg för en radikalisering av den tidigare så isolerade och nedtryckta ryska bondebefolkningen. Värnplikten medförde utbildning samt lärde bönderna hur starka de egentligen kunde vara och vilken plats de hade i världen. Visst var värnplikten ett sätt för det ryska kejsardömet att skaffa sig fler soldater. Det var dock inte dess enda funktion.

Våld är inget vi socialister och feminister kan välja bort. Det är ständigt närvarande runtomkring oss. Vi måste därför vara tydliga och realistiska i de steg vi tar för ett medvetet demokratiserande av det nödvändiga våldet i samhället. Baserat på en djupare analys än våldsförhärligande radikalism eller verklighetsfrämmande pacifism. En väpnad arbetarklass och en avväpnad borgarklass är inte bara något som händer. Det är något som måste göras av faktiska människor. En verkligt allmän värnplikt synes mig därför vara ett relativt vettigt verktyg för att ta steg på vägen att upphäva den rådande ordningen och inrätta en ny.

Johan Berggren

Publicerat i Nejlikan, nr. 3:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.