Skip to main content

Kvinnors rädsla för överfall – ett demokratiproblem!

Minst var tredje kvinna/tjej i Umeå avstår från att gå ut på grund av rädslan av att bli överfallen! Detta redovisar rapporten ”Folkhälsan i Umeå kommun”. Det är en enligt mig ett stort demokratiproblem där vi i Umeå tillåter kvinnor/tjejer att begränsa sig ofrivilligt från det offentliga, på samma sätt som kvinnor i Saudiarabien 2012 inte får köra bil i offentligheten, för att nämna något. Dags för alla områden – från förskolor till enskilda arbetsplatser -att smälla till en effektiv offensiv och börja pratat om detta. Denna begränsning kan inte enbart lösas med enskilda och individuella empowerment-metoder, där kvinnor och tjejer skall omskapas mentalt. Det handlar om att även syna ett system vari och utifrån samhället organiseras och var män oftast drar fördelarna. Det gäller att skapa värdesystem där alla äger lika rätt att få röra sig i våra gemensamma utrymmen, utan att det ska kosta livet.

För att gå till kärnan måste vi konstatera att detta mönster är en kulturell/historisk produkt- som grundat den västerländska filosofin som i sin tur är grunden för det nutida samhällets värdering- och tankesystem. Män har alltsedan antiken tillskrivits det offentliga området och kvinnor det privata domänerna. Detta var de områden man hade att röra sig i. Det effektivaste medlet (då som nu) var att motverka och kontrollera kvinnors intåg i de offentliga utrymmena vilket kunde ske med att antingen våldta dem eller hota dem med att så kunde ske. De enda som var tillåtna att röra sig i offentligheten var de prostituerade och dem ansågs ju män ha tillgång till, så de prostituerade skulle liksom utgå ifrån att det var okej att bli ofredad- för detta var/ är spelets regler. ”Riktiga” och ärbara kvinnor (madonnan) skulle dessutom inte röra sig i offentligheten för att inte bli kopplade med de prostituerade (horan).

Vi måste våga erkänna att denna logik, med anor från antiken, är gällande än idag – även i Umeå. Oavsett hur mycket vi tror att vi är upplysta, jämställda eller befriade så lever denna logik och är djupt införlivade i oss var och en. Till och med till den milda grad att vi inte ser kopplingen att kvinnor är mer fredade i de offentliga miljöerna- då det flesta våldsbrott som utövas mot kvinnor/tjejer sker i det privata/hemmet. Arbetet för tjejers utrymmen i det offentliga måste börja från tidig ålder och detta är i allra högsta grad en demokratifråga som skvätter över till andra områden såsom politiken. Kanske just rädslan och otryggheten för att röra sig i det offentliga medverkar till att så få kvinnor än idag inte känner genuin förtrogenhet med att ge sig i kast med offentlig politik. Vi måste börja nu!

Irina Enbuska von Schantz

Trafiken bara ökar i Umeå och luften blir allt sämre.

I går kunde vi läsa i VF att när Ikea öppnar i Umeå förväntas det ge en ökning med 3000 fordon per dygn genom stan. I dag rapporterades det om att Sverige ökat sina utsläpp med 10 % och att det mesta kom från transportsektorn.
Jag har ofta haft en känsla att det bland de flesta politiska beslutsfattarna råder ett bedrägligt lugn vad det gäller miljön och luftföroreningarna. Vi har i dag mycket dålig luft i Umeås innerstad. Detta tänker man sig lösa med dels det åtgärdsprogram som finns och med Ringleden.
Jag känner mig dock inte lugn. Jag tror att vi måste agera nu och att vi måste göra betydligt mer. Man måste från politiskt håll mycket kraftfullt styra transporter över till andra sätt än bilism. Och du och jag måste vara opinionen som ser till att så blir fallet. Nu sätter vi igång.

Idrottens skuggsida – lyser upp för utveckling

Länsidrottschef Niclas Bromark skriver i VF ”Idrotten är både bra och närande” (31/12-11) hur idrotten tillför demokrati, glädje, delaktighet. Idrotten är betydelsefull enligt mig och till stora drag är jag ense med Bomarks resonemang. Att Bromark med små ord framhåller hur tragiska händelser inom idrotten, såsom mobbing, ska ses som ”en liten del” då majoriteten föreningar står över dessa övergrep tycker jag känns oroande.

Vi måste våga prata om hur idrotten kan skapa splittrade världar, där första steg mellan ett vi och dem uppstår. Mellanmänskliga respekten väntas stå tillbaka för ”stridens hetta”. Faktorer som kön, klass, funktionsnedsättning, sexualitet blir plötsligt betydande för rangordning av individen. Den som passar dåligt, har fel utrustning eller på något annat sätt avviker från gruppen trycks ned med glåpord, fysiska kränkningar eller uteslutning. Detta är den tärande skuggsidan med idrotten och vi måste tala om den. Vi kan inte se övergrepp som isolerade händelser. De är produkter av ett systemtänk som råder i samhället – där de rätta, starka, framgångsrika ska råda!

Detta kan vara drivkrafter som bidrar till att unga väljer att inte vara föreningsaktiva i den utsträckning som krävs för föreningarnas nyrekrytering av aktiva medlemmar eller ledare. I detta fall drabbas även idrotten och det gäller därför att våga låta sig skärskådas, för det finns öppningar.

I studie genomförd av Erwin Apitzsh, docent i Idrottspsykologi, visas på hur unga vill vara mer fysiskt aktiva – detta utan att tävla, utan att drillas eller för den delen pushas av föräldrar. Barn och unga i Sverige vill helt enkelt idrotta för att det är kul. Studien är ett konstaterande om engagemangsvilja där det mellanmänskliga mötet står över behovet att segra över någon annan, detta borde vi bejaka. Det är enligt mig grundkärnan till demokratibygge, delaktighet och folkhälsa. Viljan skapar även lust att satsa vidare och känna mod att bli den som springer snabbast eller hoppar högst.

Som ordförande för fritidsnämndens anser jag att vi kommunpolitiker har ett ansvar att ta signalerna till oss när det gäller barn och ungas villkor för deltagande. Jag tror att vi kan ta nytt sikte genom att tala om den sociala investeringen som idrott och övrigt föreningsliv kan skapa. Detta genom bidragsöversyn av kommunala medlen- för att fler ska känna delaktighet, genom att skapa fler spontana forum för fysisk aktivitet, genom att våga diskutera sponsringens effekter och signaler, genom kunskaps- och dialogtillfällen -där jämlikhet och jämställdhet får bli rättesnören. Några exempel på hur vi kan släppa in nytt ljus för att motarbeta skuggsidor. Detta kan vi göra tillsammans – med föreningslivet – där idrottsrörelsen har en betydande roll.

 

Irina Enbuska von Schantz (V)

Ordförande fritidsnämnden i Umeå kommun

Gör barnkonventionen till lag

I Sverige av idag tvingas föräldrar att överge sina barn. De utvisas och skickas många gånger tillbaka till länder där vi inte alls kan vara säkra på att de kan komma tillbaka hit, eller ens överleva. I dagens Vk kan man läsa att Unicef kritiserar Migrationsverket och tycker att vi borde följa FN:s Barnkonvention. Men på justitiedepartementet svarar Johanna Sjö, politisk sakkunnig, att familjerna själva borde ta ett större ansvar för sin och sina barns situation. Att systemet måste vara funktionellt och att det inte får löna sig att vistas i Sverige illegalt.

Vad menas egentligen? Borde familjen tagit ett större ansvar och stoppat inbördeskriget i sitt hemland?  Tagit ansvar att födas någon annanstans i världen eller kanske tagit ansvar och inte alls skaffat några barn eftersom de inte råkade bo i trygga Sverige? Och hur synisk får man egentligen vara när man i detta sammanhang pratar om ”att det inte får löna sig att vistas i Sverige illegalt”. Det här handlar om att kunna ha en chans att få leva ett normalt liv i säkerhet och barns rätt att få vara med sina föräldrar. Helt enligt Barnkonventionen. Dessutom kan man undra om det är särskilt papporna som inte är viktiga för sina barn eller om vi skulle göra detsamma om det gällde mamman.

Gör Barnkonventionen till lag och visa att vi, ett av världens rikaste länder, ger alla barn sina rättigheter till ett bra liv!