Skip to main content

Manövrera inte bort Umebornas plats i solen!

Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet att skjuta upp frågan om återuppbyggandet av Apberget till eventuellt 2015. Beslutet som (S) och den borgerliga alliansen tog i Tekniska Nämnden innebär att frågan om Apberget ska behandlas i samband med en framtida ombyggnad av hela Rådhustorget tidigast år 2015.

Alla som har följt turerna kring Apberget vet att Vänsterpartiet har gjort allt i sin makt för att Apberget inte ska försvinna. Vi kämpade först mot en nedmontering, och nu arbetar vi för att det snabbt byggs upp igen ungefär där det stod, med sina ursprungliga stenar och talarstol. Vi vill att det nygamla Apberget utformas med en modernisering i form och inbyggd högtalarfunktion samt eluttag. Att det byggs med en ramp för bra tillgänglighet är också mycket viktigt för oss. Allt detta har vi också yrkat för i Tekniska Nämnden.Apberget har länge varit en betydelsefull plats för det moderna Umeås utveckling för demokratin, yttrande- och mötesfriheten och en plats för demonstrationer och arrangemang. Det har inte minst varit en bra mötes- och hängplats varje dag och en centralt placerad ickekommersiell allmänning med en plats i solen för alla!

Men nu förskjuter alltså socialdemokraterna med den borgerliga alliansens stöd återuppbyggandet ytterligare framåt i tiden. Vänsterpartiet undrar om (S) och alliansen verkligen vill att Apberget eller en motsvarande demokratisk mötesplats ska få byggas upp igen.

Kan det vara så att beslutet om uppskjutandet i tid är ett försök till skenmanöver så att löftet om återuppbyggnad av Apberget eller en plats med motsvarande funktion ska falla i glömska och att man i själva verket inte vill att det ska byggas upp igen?

Lasse Jacobson (V)
ordförande tekniska nämnden,
ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen
Ulrika Edman (V)
ersättare tekniska nämnden,
vice ordförande Vänsterpartiet Umeå
Erik Ferry (V)
ordförande Vänsterpartiet Umeå
Elisabet Forssell (V)

Den här artikeln publicerades i Folkbladet och VK i veckan.

Umeå måste säga nej till kärnkraftverk i Österbotten

Umeå vill bli europeisk miljöhuvudstad. Det är bra. Staden visar på ambitioner. Miljön berör oss alla, vår omvärld och efterkommande.

Innevarande års miljöhuvudstad är Köpenhamn, som har visat prov på hög miljöaktivitet, en av indikatorerna för utmärkelsen. Köpenhamn visade miljöaktivitet när staden inte längre ville leva med ett kärnkraftverk i sitt grannskap på andra sidan Öresund vid svenska Barsebäck. De gjorde motstånd mot den radioaktiva anläggningen. Den stängdes och är nu satt under avveckling. Umeå kan agera i samma anda i fråga om det planerade finsk-ryska kärnkraftverket på andra sida Bottenviken vid Pyhäjoki i norra Österbotten.

Vår kommun är den befolkningsmässigt största vid Bottenviken. Umeå behöver inte krypa bakom ihåliga argument, som bristande kompetens, för att inte vilja yttra sig om Fennovoimas & Rosatoms miljökonsekvensbeskrivning, MKB.

I Umeå finns ett omvittnat miljöengagemang, myndigheter, forskning och två universitet med cirka 30 000 studenter. Umeå, om någon kandidat, borde kunna säga ifrån i frågan om dessa planer på ny kärnkraft av det större formatet i vårt närområde. Namninsamlingar för ett ”Kärnkraftsfritt Bottenviken och Kvarken” pågår redan på nätet och gatan. Nu är det är bara den politiska viljan som måste till. Holmlund (S) & alliansen har att visa att Umeå menar allvar med sin kandidatur till Miljöhuvudstad 2016.

Erik Danielsson Vänsterpartiet

erik danielsson

Den här artikeln publicerades i Folkbladet 8 april 2014.

Det måste bli ett slut på kvinnors liv som klämda hamburgare

Den här artikeln skrev Ulla Andersson (V) i VK i samband med sitt besök på Feministiskt Forum i helgen.

Ulla Andersson_riksdagsbild

Välfärden krackelerar omkring oss. En välfärd som är avgörande för tilliten och tryggheten i samhället men också för kvinnors livsvillkor.

Det är vi kvinnor som betalar priset när välfärden brister. När det politiska ansvaret inte tas, kläms vi som hamburgare mellan bristande resurser från samhället, yrkesarbete och huvudansvaret för det obetalda hemarbetet. Vi kläms mellan barn och åldrande föräldrar, som vi får ta hand om utifrån rådande sociala könsroller.

Nästan varje dag kommer larmrapporter om en äldreomsorg som inte räcker till. Barngrupperna i förskolan är för stora, personalen i förlossningsvården slår larm för att de inte kan garantera säkerheten vid förlossningen. Sjukvården har en allt för anorektisk organisation. Samtidigt tillåter vi stora privata vinster i välfärden. 2011 motsvarar de lönerna för 24 000 undersköterskor.

Vi kvinnor tvingas hantera situationen. Av alla de som tvingats gå ned i arbetstid för att ta hand om äldre anhöriga eller barn är ca 80 procent kvinnor. När matlådor uteblir, den sociala samvaron inte finns där, när sjukvården inte fungerar så ”väljer kvinnor att gå ned i arbetstid eller sluta jobba helt för att garantera sina nära en bra omsorg”. De som arbetar inom välfärden pressas att klara allt mer med allt mindre resurser. Arbetstiden, resurserna, orken och livet räcker liksom inte till.

Det betalar vi ett högt pris för. Sjukskrivningarna ökar bland kvinnor. Och tacken för det slitet är en sjukförsäkring som inte garanterar dem en trygghet under sjukdomstiden. Inkomstskillnader som ökar mellan kvinnor och män. Kvinnor har sämre lön, sämre möjligheter till karriärutveckling, och en pension det inte går att leva på. Nästan hälften av alla kvinnor lever på en pension under fattigdomsgränsen.

Men det går att skapa en ekonomisk politik som sätter kvinnors livsvillkor i centrum. Då behövs insikten att skattesänkningar gynnar dem som inte behöver ta huvudansvar för hem och barn, dem som har höga inkomster och som inte är beroende av vård, skola och omsorg för att deras liv ska fungera; det vill säga i huvudsak högavlönade män.

Vi föreslår därför att:

  • Resurserna till förskola, äldreomsorg, sjuk- och förlossningsvård ökar. Vi vill prioritera en välfärd att lita på, med bra arbetsvillkor.
  • Sjukförsäkringen måste rustas, garantera individens rättigheter såsom rehabilitering och den så kallade stupstocken avskaffas. Administrativa tidsgränser ska inte avgöra hur länge vi får vara sjuka. Ersättningsnivån måste höjas efter regeringens sänkning.
  • Föräldraförsäkringen delas så att kvinnors status på arbetsmarknaden höjs liksom våra löner.
  • Ta bort vinstintresset ur välfärden. Vi har inte råd att låta 9 miljarder gå till privata vinster. Pengarna behövs till fler anställda. Kvinnors arbete i välfärden ska inte någon kunna sko sig på.

Det behövs en ekonomisk politik som stärker kvinnors livsvillkor. Kvinnors och mäns rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet behöver likställas och den ekonomiska politiken är ett avgörande redskap för det. Det måste bli ett slut på våra liv som klämda hamburgare.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Bygg Norrbotniabanan!

Häromdagen kom en rapport från Kungliga Tekniska Högskolan som visar att svensk industri förlorar 1,5 miljarder kronor om året på grund av dåliga järnvägstransporter. Orsaken är som vi redan vet Alliansregeringens dåliga underhåll av järnvägsnätet och för Norrlands del naturligtvis också den kapacitetsbrist till följd av ständiga nej till bygggande av Norrbotniabanan.
Enbart SSAB med bas i norra Sverige förlorar 120 miljoner kronor varje år på bristande underhåll men även på bristande politiskt engagemang säger produktionschef Per Bondemark.
På EU-nivå har man förstått det den moderatstyrda Alliansen vägrar inse. I november förra året kom det glädjande beskedet att EU beslutat att Norrbotniabanan ska ingå som en del i det europeiska strategiska stomnätet, Core Network, som ska vara klart 2030. Det innebär att EU går in med 30 % av kostnaden eller drygt sju miljarder kronor. Men säg den glädje som varar… I februari blev det återigen blankt nej från den borgerliga Alliansregeringen på begäran från Norbotniabanan AB om finansiering av de första tio kilometrarna till Dåva kraftstation. Och att inte förglömma: ett lika blankt nej till de sju miljarder jobbskapande kronorna från EU.

Den Nationella Transportplanen som sträcker sig mellan åren 2014-2025 visar på ett nästan övertydligt sätt regeringens bristande engagemang för Norrland.De fyra nordligaste länen med en sammanlagd yta som täcker drygt halva Sverige får dela på 6,9 miljarder av den samlade investeringen på 129 miljarder kronor. Det blir knappa 5%.

Vänsterpartiet var drivande bakom de röd-grönas löfte inför valet 2010 att 10 miljarder kronor skulle avsättas för att snabbt komma igång med bygget av Norrbotniabanan. Det löftet står självklart kvar!

Örjan Mikaelsson
Vänsterpartiet

Den här artikeln publicerades av VK 28 mars 2014. Läs den här