Vi läser Mattias Gardells bok ”Raskrigaren” om den fascistiske seriemördaren Peter Mangs och hans värld.
Tid: 20 oktober kl. 18:00 Plats: Partilokalen på Berghem, Nydalavägen 2c.
Kontaktperson: Johan Berggren ([email protected])
NEDTECKNAT Efter Jonas Sjöstedts sommartal 21 augusti är ett par riksdagsledamöter kvar i Västerbotten för att göra studiebesök och hålla öppna möten om ämnen inom deras egna politiska områden och i samråd med partiföreningarna. Till Umeå kom Maj Karlsson, riksdagsledamot från Göteborg. Maj är ersättare i socialutskottet och Vänsterpartiets talesperson i socialpolitiska frågor. Från Umeå partiförening har vi länge önskat att det blir just Maj Karlsson som kommer till oss, i vår ambition att lyfta det socialpolitiska fältet.
Maj träffar Louise Jacobsson, Anna-Lena Wilhelmsson och Pia Roth som alla arbetar inom kommunens funktionshinderomsorg. Det är de tre, som utan att känna varandra innan, gick ihop och startade Protest mot Umeå kommuns så kallade heltidsmodell. De berättar för Maj om hur deras arbetssituation ser ut idag och hur den kommit att kraftigt försämras genom arbetsgivarens beslut om att inför rätten till heltid, utan att föra in en enda extra krona i verksamheten. För att illustrera detta kan nämnas att när Vänsterpartiets dåvarande gruppledare Tamara Spiric frågade hur mycket det skulle kosta att införa rätt till heltid inom vård och omsorg i Umeå kommun, fick hon svaret från ledande tjänstepersoner att det skulle kosta cirka 114 miljoner. Men när Umeå kommun nu infört rätten till heltid var beslutet från Socialdemokraterna att det skulle göras ”kostnadsneutralt”. Kort sagt; När Vänsterpartiet ville göra det så kostar det för mycket, men när Socialdemokraterna gör det så ska inte en krona tillföras.
[su_pullquote align=”right”]
En planerad ledighet kan plötsligt ersättas med ett arbetspass på några få timmar. ”Vi är livegna”, konstaterar alla tre.[/su_pullquote]De tre medarbetarna jobbar i 4-veckorsscheman som de inte får veta i förväg. De kan därmed inte boka in att gå till frisören, mammografi, gifta sig eller lova sina barn att man ska komma på skolföreställningen, eftersom de inte vet hur de jobbar ens om två veckor. Så ser det numera ut för alla medarbetare inom vård- och omsorgsområdet. Som ett exempel berättar Louise att hon (idag onsdag) inte kan lova något på måndag nästa vecka eftersom de ännu inte fått det nya schemat för kommande period. Sammantaget vill de förmedla till Maj att de upplever att Umeå kommun som arbetsgivare agerar som personalens förmyndare. När då arbetsgivaren utöver detta introducerade rätt till heltid i form av ett hot, så var det droppen som fick bägaren att rinna över för de tre medarbetarna.
Ett nytt anställningskontrakt presenterades för några personalgrupper i taget med hot om att man antingen skriver på eller säger upp sig. När de fick kontraktet i handen kände de alla tre att det var droppen som bägaren att rinna över. Drivkraften blev ”men, säg upp mig då om ni törs!” Ilskan drev dem att ta kampen, inte bara för sin egen skull, utan också för sina tusentals kollegors. De menar att deras arbetssituation gör att det är många som inte ens kan gå på Kommunals medlemsmöten, för att det krockar med arbetet och att inte gå till jobbet gör att man sätter sina kollegor i sticket då det är svårt att finna vikarier eller vikariestopp råder.
Arbetets organisering, med orimliga pass, minskad personaltäthet, fler arbetsuppgifter, chefernas avsaknad av dialog med medarbetarna, med mera gör att förändringar inte är förankrade hos personalen på samma sätt som tidigare. Alla har jobbat länge och kan vittna om att det var annorlunda förr, inte minst när det gäller medbestämmande och dialog mellan chef och medarbetare. Tidigare fanns schemaansvariga på varje enhet medan det nu anställs schemaansvariga som inte har förankring på arbetsplatserna, utan arbetar fristående från arbetsplatserna till följd att en planerad ledighet plötsligt kan ersättas med ett arbetspass på några få timmar. ”Vi är livegna”, konstaterar alla tre.
För Maj är beskrivningen inte en nyhet, utan hon hör den berättas om och om igen med olika varianter ute i landet av den personal hon möter. Maj säger att ”jag tar era ord på allvar och det är en anledning till att vi måste återupprätta socialpolitiken”. I Vänsterpartiet tar vi fajten.
Publicerat i Nejlikan, nr. 4:2016.
Om du vill kommentera artikeln kan det göras nedan eller så skickar du den till [email protected].
De flesta av oss kommer ihåg hur det var att vara ”barn”. Den känslan blir ofta vår egen utgångspunkt när vi själva som vuxna kommer i kontakt med barn idag. Vem är den som kallas för barn? När tar ”barndomen” slut? Varför behöver barn skydd? Hur länge ska vi skydda barnet? Hur ska vi skydda barnet? Vi har ställt dessa frågor om och om igen under historien och vi har lärt oss att svaret ofta varierat beroende på vilket århundradet vi har ställt dem till.
Till slut föds 1989 ett universellt svar: Barnkonventionen (BK). Till slut lyckas Förenta Nationerna (FN) ena (förutom Amerika som enda land som fortfarande vägrar) alla världens stater kring mysteriet Barn och här händer samma sak som händer precis vid alla andra områden i livet att kompromissa fram kring vissa principer! Det är därför FN har fortsatt att komma än idag med ytterligare olika ”tilläggsprotokoll” till BK; ”Tredje tilläggsprotokollet” (TP3) antogs av FN:s generalförsamling 2011 och trädde i kraft 2014 men bara 11 länder (Albanien, Belgien, Bolivia, Costa Rica, Gabon, Montenegro, Portugal, Slovakien, Spanien, Thailand och Tyskland) som har ratificerat den. Sverige har ännu inte gjort det!!! TP3:s mål är att skydda själva BK från kränkningar och motverkningar som förekommer dagligen dvs att det är ett sätt att förstärka BK:s identitet! Protokollet innebär inga nya rättigheter för barn utan utgör ett kompletterande verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter utifrån Barnkonventionen. Det tredje tilläggsprotokollet ger barn en individuell klagorätt som annars saknas i BK.
Det är välkänt att barnet inte alltid kommer till tals i frågor som berör dem eller att deras situation ofta inte tas på allvar, deras rättigheter kränks, att det råder en bristande samverkan mellan myndigheter och vid myndighetsbeslut ofta beaktas de vuxnas intressen och/eller ekonomin, istället för ”barnets bästa”. Barn får olika mycket stöd, inte utifrån individens situation, utan snarare beroende på juridisk status (uppehållstillstånd eller ej), i vilken kommun barnet bor i eller befinner sig i och i vilken socioekonomisk gruppering barnet ingår. Barn kan inte alltid lämna in klagomål kring rättighetskränkningar själva, utan måste ofta ha sin vårdnadshavares godkännande i dagens Sverige! Men hur försöker vi lösa det? Direkt efter valet 2014 lovar den nya regeringen att BK blir snart en svensk lag! De flesta av oss välkomnar den men det hörs knappt om. Varför fortsätter då Sverige hålla sig borta från TP3? I stället påbörjas år 2014 en ny demokratiutredning som i sitt sluttänkande, som kom början av 2016, bland annat föreslår att sänka rösträttsåldern till 16 år vid kommunala val och kommunala folkomröstningar vid ett försöksverksamhet 2017–2022!
Vad håller Sverige på med idag? Om vi menar verkligen att barn ska vara barn, ha inflytande i allt som berör barnet, de själva ska vara med och forma framtiden och vara med förändra sin utsatthet, varför ratificerar inte vi TP3? Eller vi återigen väljer att beakta de vuxnas intressen?
Publicerat i Nejlikan, nr. 4:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.
Som representant för Vänsterpartiet byggde jag upp mitt anförande retoriskt på vad vi upprörs över i Erdogans politik. Anledningarna till upprördhet är många. Några av de tyngsta hanns med på de fem minuter varje talare fick använda.
Vi upprörs över att Erdogan utnyttjar den misslyckade militärkuppen till att ta ytterligare steg bort från demokrati.
Vi upprörs över att Erdogan infört undantagstillstånd som bl a ger honom rätt att stifta nya lagar/dekret utan att gå via parlamentet.
Vi upprörs över att Erdogan upphävt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Vi upprörs över den klappjakt som han driver mot sina fiender: Vi ska röka ut dem ur deras källarhål, en efter en, yttrade Erdogan dagarna efter kuppen. Förrädarna och deras sympatisörer ska straffas. – Han hoppades på dödsstraff!
[su_pullquote align=”right”]
Inom Vänsterpartiet är vi stolta över att kongressen i våras krävde att PKK stryks från terrorlistan.[/su_pullquote]Vi upprörs över att han kallade till demonstration för ”demokratin” den 7 augusti! Låt oss bjuda in alla politiska partier, sa Erdogan i TV. Men det prokurdiska vänsterpartiet HDP, parlamentets tredje största, bjöds inte in.
Vi upprörs över ofattbara siffror på avskedade och fängslade: Tiotusentals har avskedats från militären, polisen, statsförvaltningen, skolväsendet och domstolarna. Uppemot 16 000 människor har frihetsberövats – eller är de ännu fler?
Ja, troligen eftersom 38 000 fångar ska släppas ut från fängelserna för att ge plats åt de många som gripits på grund av kuppförsöket. Det meddelar landets justitieminister – på twitter!
Vi upprörs också över vad som hände i september förra året: Då utsattes kurder och oppositionella för omfattande övergrepp. Det prokurdiska vänsterpartiet HDPs huvudkontor attackerades och minst 120 av deras lokala kontor. Varför? I parlamentsvalen förra sommaren lyckades HDP nämligen ta sig in parlamentet och berövade det styrande AKP dess majoritet.
Vi upprördes på nytt nyligen när Turkiet klev in i Syrienkonflikten som en aktivt stridande part. Många hävdar att IS enbart används som förvändning för detta. De kämpande kurderna och deras utropade självstyre i Rojava är det egentliga målet. Länge har IS:s försörjningslinjer gått genom Turkiet. Journalister som larmat om det och om träningsläger har tystats. I maj dömdes två journalister till fängelse för att de avslöjat att Turkiet sänt vapen till islamistiska rebeller i Syrien.
Vi har upprörts i åratal över Turkiets brist på demokrati och mänskliga rättigheter. Men när Erdogan kunde bli en bricka och broms i spelet om flyktingarna från Syrien mildrade EU sin kritik. Efter att protesterna haglat kommer Merkel och andra ledare på besök, stora summor pengar kan vara på väg och EU bjuder in honom till sina möten. Nyss anklagade han EU för att ha svikit löften till Turkiet, men Erdogan har svikit tiofallt och mer.
Inom Vänsterpartiet är vi stolta över att kongressen i våras krävde att PKK stryks från terrorlistan. Ett argument för detta är PKK:s insatser i kampen mot IS. Ett annat att nuvarande terrorstämpel minskar möjligheterna att lösa konflikterna i området. Vi kräver förhandlingar för att få slut på våldet!
Vi måste också kräva ett starkt tryck på Erdogan, från Sverige och från EU och FN!
Många modiga kvinnor och män fortsätter att kämpa för fred, demokrati och jämställdhet. De är värda vårt stöd och vår solidaritet. Liksom flyktingarna!
Publicerat i Nejlikan, nr. 4:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.