Varför står vi still och stampar på samma fläck?
Det finns en konflikt mellan folkrörelsevänster och avantgardevänster, säger Mats Stålnacke, och argumenterar för att Vänsterpartiet måste bli mer folkligt.
Valet 2014 slutade med ett stöd från väljarna på 5,7 procent. En mycket liten uppgång (0,1 procentenheter) jämfört med föregående val. Det borde ha väckt partiet med jag kan bara kostater att vi fortsätter som förut utan självkritik.
Sverige är inte längre ett land som håller på att klyvas – sprickan är redan ett faktum. Ett av de problem där klyvnaden är som mest påtaglig för mig är klyftan mellan storstad och landsort. Det går ganska bra för oss i de större städerna men vi tappar mark i många mindre orter där vi haft ett starkt stöd av tradition. Varför har det blivit så här?
[su_pullquote align=”right”]
Vårt parti uppfattas av många som ett ”livsstilsparti”.[/su_pullquote] Några saker som jag har tänkt på under de senaste åren handlar kanske mindre om sakpolitik utan mer om de signaler vi skickar ut genom vårt förhållningssätt. På våra möte och konferenser serveras det numera vegetarisk mat som huvudalternativ och den som vill ha en annan kost måste begära om att få det i förväg. Majoriteten av befolkningen är inte vegetarianer Det här kan tyckas löjligt att ta upp men vi stöter bort många som vi faktiskt vill nå ut till på det här sättet. Jag kan inte åka till Övre Soppero där jag har stuga och uppmana folk att äta vegetarisk när renskötsel är den enda inkomstkällan bland befolkningen. Dom kommer att uppfatta mig som en knäppskalle.
Separatistiska möten är ytterligare en sak som jag undrar om de verkligen fyller en funktion. Under årskonferensen kom en kvinna och satte sig bland männen i protest mot de hon uppfattade som rena stolligheterna. En annan kvinna satte sig utanför det möte där kvinnorna hade samlats med exakt samma argumentation som den kvinna som hade satt sig bland oss män. Patriarkatet är en realitet precis som klassamhället men är separatistiska möten verkligen rätt väg att gå?
Vårt parti uppfattas av många – som egentligen har allt att vinna på en vänsterpolitik – som ett ”livsstilsparti”. Vill vi nå dessa människor så måste vi fundera över hur vi ska kunna bli mer folkliga. Klassklyftorna är mycket större i dag än när jag gick med i partiet på 1980-talet och i riksdagen sitter ett parti med rötter i nazismen. Vi kan inte fortsätta leva i vår egen vänsterbubbla som vi gör nu. Vegetarisk mat och separatistiska möten bidrar knappast till att göra oss mer folkliga.
Konflikten mellan en folkrörelsevänster och en avantgardevänster har vi levt med sedan partiet bildades 1917. Jag minns utfrågningarna inför valen på 1980-talet då Lars Werner grilldes rejält av utfrågarna om formuleringen i partiprogrammet där det hävdades att vi organiserade arbetarklassens mest medvetna del. I dag handlar det inte om arbetarklassens mest medvetna del men tanken på oss som en sorts ”veta bäst” attityd lever kvar och den måste vi göra oss av med om vi vill komma framåt. Jag vet att jag är långtifrån ensam om att ha funderat i de här banorna. Ska vi komma ur den position vi har nu så måste det till en hel del självkritik. Det jag tagit upp här är bara några av de saker jag blivit mer och mer kritisk emot. Bilden av oss som Sven och Svea Svensson har är dessvärre en annan än den vi själva har.
Mats Stålnacke
Publicerat i Nejlikan, nr. 3:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.
