Ratificera barnkonverionens alla delar, skriver Shahla Gullviva Shadman.

De flesta av oss kommer ihåg hur det var att vara ”barn”. Den känslan blir ofta vår egen utgångspunkt när vi själva som vuxna kommer i kontakt med barn idag. Vem är den som kallas för barn? När tar ”barndomen” slut? Varför behöver barn skydd? Hur länge ska vi skydda barnet? Hur ska vi skydda barnet? Vi har ställt dessa frågor om och om igen under historien och vi har lärt oss att svaret ofta varierat beroende på vilket århundradet vi har ställt dem till.

Till slut föds 1989 ett universellt svar: Barnkonventionen (BK). Till slut lyckas Förenta Nationerna (FN) ena (förutom Amerika som enda land som fortfarande vägrar) alla världens stater kring mysteriet Barn och här händer samma sak som händer precis vid alla andra områden i livet att kompromissa fram kring vissa principer! Det är därför FN har fortsatt att komma än idag med ytterligare olika ”tilläggsprotokoll” till BK; ”Tredje tilläggsprotokollet” (TP3) antogs av FN:s generalförsamling 2011 och trädde i kraft 2014 men bara 11 länder (Albanien, Belgien, Bolivia, Costa Rica, Gabon, Montenegro, Portugal, Slovakien, Spanien, Thailand och Tyskland) som har ratificerat den. Sverige har ännu inte gjort det!!! TP3:s mål är att skydda själva BK från kränkningar och motverkningar som förekommer dagligen dvs att det är ett sätt att förstärka BK:s identitet! Protokollet innebär inga nya rättigheter för barn utan utgör ett kompletterande verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter utifrån Barnkonventionen. Det tredje tilläggsprotokollet ger barn en individuell klagorätt som annars saknas i BK.

Det är välkänt att barnet inte alltid kommer till tals i frågor som berör dem eller att deras situation ofta inte tas på allvar, deras rättigheter kränks, att det råder en bristande samverkan mellan myndigheter och vid myndighetsbeslut ofta beaktas de vuxnas intressen och/eller ekonomin, istället för ”barnets bästa”. Barn får olika mycket stöd, inte utifrån individens situation, utan snarare beroende på juridisk status (uppehållstillstånd eller ej), i vilken kommun barnet bor i eller befinner sig i och i vilken socioekonomisk gruppering barnet ingår. Barn kan inte alltid lämna in klagomål kring rättighetskränkningar själva, utan måste ofta ha sin vårdnadshavares godkännande i dagens Sverige! Men hur försöker vi lösa det? Direkt efter valet 2014 lovar den nya regeringen att BK blir snart en svensk lag! De flesta av oss välkomnar den men det hörs knappt om. Varför fortsätter då Sverige hålla sig borta från TP3? I stället påbörjas år 2014 en ny demokratiutredning som i sitt sluttänkande, som kom början av 2016, bland annat föreslår att sänka rösträttsåldern till 16 år vid kommunala val och kommunala folkomröstningar vid ett försöksverksamhet 2017–2022!

Vad håller Sverige på med idag? Om vi menar verkligen att barn ska vara barn, ha inflytande i allt som berör barnet, de själva ska vara med och forma framtiden och vara med förändra sin utsatthet, varför ratificerar inte vi TP3? Eller vi återigen väljer att beakta de vuxnas intressen?

Shahla Gullviva Shadman

Publicerat i Nejlikan, nr. 4:2016.
Om du vill svara på debattinlägget skickar du ditt svar till [email protected]. Du kan även svara i kommentarfältet.

Uppdaterades: 24 okt 2016