Månad: oktober 2008

Miljöförbundet jordens vänner, Nätverket mot uranbrytning och Studiefrämjandet anordnar en träff med Jan Lindholm från nätverket Nej till Uranbrytning söndag den 19 oktober (läs mer)

Inbjudan till träff med Jan Lindholm från Nätverket Nej till Uranbrytning

Träff med föredrag, samtal, film.

Kom och träffa diskutera och lyssna på folkbildaren och miljökämpen Jan Linholm, en av dom drivande i Nätverket mot Uranbrytning.

Vi bjuder på fika.

Söndag den19 okt
Tid: 10.00
Plats: Studiefrämjandets lokal i centrala Umeå.

Arr. Miljöförbundet Jordens Vänner Umeå
Studiefrämjandet
Nätverket mot Uranbrytning.

Mer om uranbrytning finns på Nätverket mot uranbrytning hemsida:
www.nejtilluranbrytning.nu/

Ett uppror finns också på:
www.namninsamling.com/uranAC

Politiken har abdikerat och överlåtit ansvaret till en nyliberal marknadsfundamentalism utan fördelningspolitik. Höjd ersättning till arbetslösa och sjuka och en stark allmännytta är också smörjmedel i ekonomin, skriver vänsterledaren Lars Ohly (läs mer)

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Marknadens jakt på kortsiktig vinstmaximering har lett till att långsiktiga och hållbara investeringar fått stå tillbaka. Att skylla finanskrisen enbart på girighet, som Anders Borg verkar göra, är ytligt och okunnigt. Girigheten hos de styrande är bara en logisk följd av kortsiktigheten i systemet.

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden. Alltför många politiker och ekonomer har trott på marknadens självreglerande förmåga. Denna närmast religiösa föreställning har väglett i princip alla centralbanker. Inom det EU som nu omhuldas av allt fler partier är denna marknadsfundamentalism till och med upphöjd till lag.

Ett exempel på politikens abdikation är att penningpolitik numera inte bestäms av folkvalda utan är underställd en sorts ”expertvälde” som inte har några demokratiska drag.

Penningpolitiken skall skötas av en riksbank som uttryckligen inte får ta någon hänsyn till folkvaldas åsikter eller demokratiskt fattade beslut. Att inte kunna utkräva politiskt ansvar över penningpolitiken är oförenligt med grundläggande demokratiska principer.

Det pensionssystem som högern och socialdemokraterna sjösatt i Sverige – och som nu accepteras av miljöpartiet – bygger på samma marknadsfundamentalism. Vi har blivit beroende av finansmarknadens aktörer för att värdet på vår intjänade lön i form av pension ska få oss att överleva ålderdomen.

Kombinerar man denna marknadsliberalism med en orättvis fördelningspolitik förvärras situationen än mer.

Med stora skattesänkningar för högavlönade har högerregeringen sett till att en större andel av kapitalet i samhället gått till spekulation istället för till samhällsnyttiga investeringar. Samtidigt försämrar regeringen för dem som har minst vilket minskar efterfrågan på varor och tjänster i samhället.

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri. Att den dessutom har som huvuduppgift att garantera människor trygghet och en skälig levnadsnivå i svåra situationer utgör en stabiliserande faktor vid ekonomisk nedgång och kriser.

För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.

Under en lång följd av år har antalet hyresrätter minskat i förhållande till antalet villor och bostadsrätter. Samtidigt har hyressättningen marknadsanpassats och hyrorna höjts. Detta har lett till att fler tvingats skuldsätta sig för att kunna bo samtidigt som allt fler saknat möjlighet att alls efterfråga en bostad.

Därmed har också rörligheten i samhället minskat, något som är extra allvarligt i en lågkonjunktur när människor ibland måste kunna flytta för att få jobb.

En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin som stabiliserar och minskar krisernas omfattning.

Det behövs också utbildningssystem som står öppna för fler och goda möjligheter till utbildning och fortbildning vid arbetslöshet. Istället ser vi en högerpolitik som rustar ner och stänger utbildningsvägar för människor.

Regeringen verkar tycka att gemensamt ägande är dåligt av princip. De borgerliga partierna och miljöpartiet vill sälja så mycket de kan av våra gemensamma tillgångar. Även socialdemokraterna har haft sådana utförsäljningar på agendan.

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

Vi behöver nu stimulera efterfrågan i ekonomin genom att satsa på dem som avstått från att gå till tandläkaren eller frisören för att de inte haft råd. Det är den ensamstående, deltidsarbetande mamman som måste få möjlighet att köpa en ny vinterjacka och nya skor till ungarna, inte de redan rika som vill ha mer pengar till spekulation.

Rättvisa är produktivt och kan rädda oss ur den annalkande låg­konjunkturen.

Lars Ohly
partiledare (v)

För Vänsterpartiet är det viktigt att alla som har behov av vård också får den vård de behöver. Det ska fungera för alla, utan att vara beroende på om den enskilde patienten har lyckats välja ”bästa vårdcentralen” i nåt slags fritt vårdval (läs mer)

På ett seminarium som belyste fördelar och nackdelar med de olika varianter av ”fria vårdval” som idag finns, frågade jag en moderat landstingspolitiker från Stockholm hur de ser till att alla som behöver vård också får det. Till exempel en person som mår psykiskt dåligt som går till sin privata vårdcentral men där får besked att uppsöka psykiatriska kliniken, men på den psykiatriska kliniken hänvisar de henne till hennes privata vårdcentral utifrån att hennes problem inte är akuta.

svaret från m-politikern från Stockholms landsting är att en sådan situation självklart inte är något man vill ska förekomma men att det troligen inte rör sig om så många individer.
För mig spelar det inger roll hur många individer det rör sig om, om det så bara är en enda individ är det galet. Jag anser att vi som landstingspolitiker måste arbeta för att alla ska få bra sjukvård, inte bara de som hade möjligheten att välja ”den bästa” vårdcentralen.
Det jag nu undrar är hur alliansen i Västerbottens läns landsting tänker kring detta. Om det blir ett fritt vårdvalssystem i Västerbottens läns landsting hur har de tänkt garantera att alla patienter får den vård de är i behov av och att de slipper bollas mellan olika vårdgivare?

SOFIA BURMAN
Landstingspolitiker (v)

Beskedet om att utesluta vänsterpartiet ur en framtida regering som socialdemokraternas och miljöpartiets partiledningar gav häromdagen var lika väntat som olyckligt (läs mer)

Det har varit uppenbart en längre tid att ledningarna för s och mp inte vill samarbeta med vänsterpartiet efter valet 2010 Men att på förhand utesluta oss vänsterpartister kan visa sig vara ett stort misstag som äventyrar en vänsterseger i valet 2010.
Som orsak till äktenskapet mellan s och mp anges att vänsterpartiet ifrågasätter budgettak och överskottsmål. Men faktum är att vänsterpartiet inte har ställt några ultimatum på området och att vår kritik av den rigida ekonomiska politiken delas av LO och vänstern inom socialdemokratin.

Det går inte att komma ifrån tanken att den egentliga orsaken till att utesluta oss är att vi är garanten för vänsterpolitik. Miljöpartiets ekonomiska politik ligger idag till höger om socialdemokratins. Mycket tyder på att Mona Sahlin inte alls vill bygga upp allt det som den borgerliga regeringen nu river ner i välfärdspolitiken. De vill välja en högerkurs och kunna samarbeta med borgerliga partier hellre än vänstern om de inte får egen majoritet. Där ligger den egentliga politiska motsättningen.
Vänsterpartiet har genom åren varit med i en rad budgetuppgörelser med s och mp. I dem har statsfinanserna stärkts och statsskulden stadigt betalats av. Jag, och mitt parti, vill hålla nere statens skuldsättning och ha finanser i balans. Under en konjunkturcykel bör statens skuldsättning minska. Det är ingen god politik att öka upplåningen för att klara av löpande driftskostnader. Men, och här finns en viktig skillnad. Vi vill kunna bedriva konjunkturpolitik.
Vi vill kunna investera i en lågkonjunktur då arbetslösheten måste kunna motverkas och konjunkturen påverkas av staten. Precis som att lån ska betalas tillbaks i goda tider så måste staten kunna satsa i en lågkonjunktur. Då är dagens system med budgettak och överskottsmål ett tydligt hinder.

Vi står nu inför en rejäl global ekonomisk kris som kan bli långvarig. Situationen påminner lite om krisen i början på 90-talet som även den orsakades av spekulation och avregleringar. Under tidigt 90-tal försämrades statens finanser dramatiskt, i värsta fall står vi snart inför en liknande situation.
Att i en sådan situation genomföra dramatiska nedskärningar ökar inte bara utsattheten för de se har det sämst, det ökar dessutom arbetslösheten och fördjupar den ekonomiska krisen. Därför måste även den ekonomiska politikens ramar kunna diskuteras. Vänsterpartiet har lagt fram ett mycket klokt förslag om en statlig investeringsbudget. Staten borde, precis som ett företag, kunna skriva av investeringar under en längre tidsperiod.
Med en sådan politik kan krisen mötas offensivt med investeringar i modern teknik och utbildning. Istället för arbetslöshet kan vi bygga ut Norrbotniabanan och skapa gröna jobb. Nu bakbinder s och mp sig själva till en stel borgerlig ekonomisk politik. Det äventyrar våra möjligheter att gemensamt bygga ett trovärdigt alternativ inför nästa val.
Vänsterpartiets uppgift är nu att visa att det finns ett tydligt vänsteralternativ samtidigt som vi inte stänger den dörr till samarbete som andra vill stänga.

Jonas Sjöstedt
tidigare EU-parlamentariker, v