Månad: november 2007

Regeringens politik slår hårt mot de ensamstående föräldrarna och deras barn. Det visar fakta som tagits fram av riksdagens utredningstjänst. – Det är en omänsklig politik, säger LiseLotte Olsson från vänsterpartiet (läs mer)

Ensamstående föräldrar, företrädesvis kvinnor, är den grupp som har störst andel i befolkningen med låg ekonomisk standard. 2002 hade 19 procent i denna grupp en ekonomisk standard under 60 procent av medianen. Denna andel har ökat till 30 procent 2007, vilket motsvarar 95 000 barn till ensamstående föräldrar. Motsvarande andel med låg ekonomisk standard bland sammanboende med barn uppgår till 8 procent. Dessa siffror kommer från regeringens egen budgetproposition för 2008.

För att kartlägga hur den ekonomiska standarden har försämrats för ensamstående föräldrar under regeringens första år har vi låtit Riksdagens utredningstjänst kartlägga arbetslöshet, sysselsättningsgrad, ohälsotal och andel med försörjningsstöd bland ensamstående föräldrar med barn under 19 år.

– Ensamstående föräldrar, och särskilt kvinnor, är överrepresenterade bland arbetslösa, sjukskrivna och personer med försörjningsstöd. Därför har regeringens politik slagit hårt mot de ensamstående föräldrarna och deras barn, säger LiseLotte Olsson, Vänsterpartiets talesperson i socialförsäkringsfrågor.

Enligt Socialstyrelsen fick 20 procent av de ensamstående mammorna ekonomiskt bistånd under 2006. Motsvarande siffra för ensamstående pappor var 7 procent och bland sammanboende med barn 3 procent. Så självklart drabbas ensamstående hårt av högerpartiernas försämringar i exempelvis Stockholm, där personer med försörjningsstöd sedan årsskiftet inte längre får SL kort.

Regeringen gör dessutom kraftiga besparingar på föräldraförsäkringen i budgetpropositionen för 2008. Sänkt sjupenninggrundande inkomst och "åtgärder mot felaktiga utbetalningar" medför besparingar på 1 miljard kr per år 2008-2010. Detta kommer att slå extra hårt mot ensamstående föräldrar som endast har en inkomst i hushållet.

– Reinfeldt tycker att det ska löna sig att vara högavlönad, man och frisk, och dessutom att inte ha barn. Det är ju en omänsklig politik, säger LiseLotte Olsson.

Ladda hem och läs utredningen som pdf-fil här.

Att minska biltrafiken i Umeå är viktigt, ett sätt kan vara genom att stänga av endel av Storgatan i centrala stan, anser Vänsterpartiets Eva Nordberg (läs mer)

En attraktivare stadskärna med mindre biltrafik och trevligare gångstråk tror jag alla tjänar på, såväl Umeåbor som miljön. Storgatan är en sådan gata som har potential att utvecklas till en fantastisk gågata. Storgatan har genomgått en ansiktslyftning där kommunen satsade på ett smalare körfält och bredare trottoarer. Denna utvecklig skulle också kunna förädlas vidare, för ytterligare minskad biltrafik och ökad gångtrafik.
Tänk att kunna spatsera utmed de gamla träbyggnaderna på södra sidan Storgatan under mysig höstbelysning, eller att sommartid njuta av att sitta på en av många uteserveringar längs denna gata utan att störas av högljudd biltrafik.

Detta skulle vi kunna uppnå genom att stänga av Storgatan mellan parkeringshuset Parketten och Åhlénshuset (Vasagatan). Det är dags att skapa ett samhälle som är byggt för människor och inte för bilar. I dagsläget kan det många gånger löna sig att ta bilen istället för att åka kollektivt, cykla eller promenera. Se till exempel hur cykellösningen ser ut på våra köpcentra, alldeles för ofta hamnar cyklister och
gångtrafikanterna på parkeringen, vilket kan leda till olyckor, medan det kan kännas tryggare att komma skyddad i en bil. Så här tycker jag inte att det skall se ut. När kommunen utvecklar och bygger nytt måste vi tänka nytt, vi måste underlätta för dem som tar ansvar för miljön och väljer andra färdsätt än bil. Därför ska kollektivtrafikslösningar och cykelvägar vara prioriterade medan biltrafiken numer bör komma i andra hand.
Ett sätt att prioritera detta i centrala stan är att göra om Storgatan till en bilfri gata, och ge utrymme för att utveckla den bilfria innerstaden.

För att tillstyrka problematiken kring vårdnadsbidraget kan vi blicka väster ut, till grannlandet Norge där man redan provat detta bidrag (kontantstøtten). Där infördes 1998 ett vårdnadsbidrag vilket skulle öka valfriheten för föräldrarna. Effekterna blev istället mindre jämställdhet, försämrad kvalitet i förskolan och minskad valfrihet i barnomsorgen. Utbyggnaden av den norska förskolan minskade också (läs mer)

Politikerna ville uppnå en ökad valfrihet och möjlighet för föräldrar att umgås mer med barnen, precis som den borgerliga regeringen vill idag.
Istället var det främst lågavlönade kvinnor som mottog vårdnadsbidraget.
Bidraget riskerade dessutom att påverka samhället mot ytterligare segregation, då många av de lägst avlönade är kvinnor med utländsk bakgrund. När dessa kvinnor valde att stanna hemma med barnen minskade möjligheterna för barnen att lära sig norska redan i förskolan.

I Norge har ungefär 3 700-4 000 årsarbetende kvinnor försvunnit från arbetsmarknaden per år på grund av vårdnadsbidraget. När en statlig undersökning (Kontantstøtten – effekter på arbeidstilbud og inntektsfordeling från Statistisk Sentralbyrå, Oslo–Kongsvinger, 2001/5) blickar framåt verkar det som om långtidseffekterna kan bli uppemot 10 000 årsarbetande kvinnor per år.

Eftersom familjer med lägre inkomst inte mottar mer i vårdnadsbidrag än familjer med högre inkomst så minskar familjens totala budget. När det dessutom är kvinnor i familjer med lägre inkomst som i större grad stannar hemma, ökar klyftorna i samhället då familjens totala ekonomiska tillgångar minskar.
Låt oss nu hoppas att socialdemokraterna inte låter pigbidraget stjälpa gott jämställdhetsarbete i Umeå kommun.

Alla barn som spelat Monopol vet vad spelet går ut på – mångfalden krymper i takt med att kapitalet växer, skriver Anders Emanuelsson (v), skolpolitiker i Umeå och frågar vilken strategi som ska gälla för den skattefinansierade skolpengen (läs mer)

 JAG STÄLLDE en direkt fråga till er fyra borgerliga ledamöter i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden:
”Vilken är er strategi för att förhindra det ni själva kallar skräckscenariot?”
Detta för att ni i en tidigare artikel (VF 1/11) menar att nämndens majoritet ”målar fan på väggen” när man redovisar de negativa konsekvenser överetableringen av gymnasieskolor kan få. Istället för att svara på min fråga skriver ni:
”Sanningen är väl den att vänsterpartiet och Anders Emanuelsson inte tror på fristående skolor överhuvudtaget, då spelar det nog inte så stor roll om det är en eller tio gymnasieskolor som ansöker om att etablera sig i Umeå.”
Där har ni faktiskt fel. Det spelar stor roll om det är en eller tio.

Vänsterpartiet stödde KFUM:s ansökan till Skolverket för att kommunen inte kunde erbjuda motsvarande utbildning. Tyvärr. Vi ser helst att gymnasieskolan drivs i kommunal regi, bland annat på grund av att viktiga delar av de grundlagsskyddade rättigheterna inte gäller på de fristående gymnasieskolorna. Jag tänker främst på yttrandefriheten, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Men det intressanta i denna debatt är inte huruvida vänsterpartiet tror på fristående gymnasier eller inte. I stället torde frågor om vad Umeå kommun vinner på etableringen av de fristående gymnasieskolorna och hur vi politiker ser på skolor som drivs i vinstsyfte vara viktigare för umeborna. Vänsterpartiet och socialdemokraterna i Umeå har en samsyn när det gäller skolor som drivs i vinstsyfte. Vi vill göra som i Finland, Norge och Danmark – förbjuda dem.

Ett av de utbildningsföretag som ansökt om etablering i Umeå gjorde förra året en vinst på 38 miljoner kronor. De två ägarna tog gemensamt en utdelning på 35 miljoner. Har ni inom den borgerliga alliansen en odelat positiv syn på att skattefinansierad skolpeng går till vinstdriven verksamhet? Skolministern tycker att det är helt okej, bara verksamheten inte blir lidande. Hur vet man det?

Nuvarande lagstiftning kräver inte att företagen offentliggör hur stor del av skolpengen som går till verksamhet och hur stor del som går till vinst. På senaste nämndssammanträdet fick vi en kvalitetsredovisning från samtliga kommunala gymnasieskolor. När fick vi senast en motsvarande redovisning från en fristående gymnasieskola?

AVSLUTNINGSVIS kan jag bedyra att vänsterpartiet delar er tro på valfrihet och mångfald inom gymnasieskolan. Jag noterar att ni inte nämner ordet konkurrens i sammanhanget. Det är bra. Alla barn som spelat Monopol vet vad spelet går ut på – mångfalden krymper i takt med att kapitalet växer. I verkligheten ser vi det inom äldreomsorgen, där en handfull företag har mer än hälften av den privatiserade marknaden. Vi ser det inom väg- och anläggningsbranschen, bussbranschen, energimarknaden, mobiltelefonmarknaden. Då blir det inte heller så mycket valfrihet kvar. Därav min fråga om er strategi.

Stod att läsa i VF 2007-11-13