Den här artikeln skrev Ulla Andersson (V) i VK i samband med sitt besök på Feministiskt Forum i helgen.

Välfärden krackelerar omkring oss. En välfärd som är avgörande för tilliten och tryggheten i samhället men också för kvinnors livsvillkor.

Det är vi kvinnor som betalar priset när välfärden brister. När det politiska ansvaret inte tas, kläms vi som hamburgare mellan bristande resurser från samhället, yrkesarbete och huvudansvaret för det obetalda hemarbetet. Vi kläms mellan barn och åldrande föräldrar, som vi får ta hand om utifrån rådande sociala könsroller.

Nästan varje dag kommer larmrapporter om en äldreomsorg som inte räcker till. Barngrupperna i förskolan är för stora, personalen i förlossningsvården slår larm för att de inte kan garantera säkerheten vid förlossningen. Sjukvården har en allt för anorektisk organisation. Samtidigt tillåter vi stora privata vinster i välfärden. 2011 motsvarar de lönerna för 24 000 undersköterskor.

Vi kvinnor tvingas hantera situationen. Av alla de som tvingats gå ned i arbetstid för att ta hand om äldre anhöriga eller barn är ca 80 procent kvinnor. När matlådor uteblir, den sociala samvaron inte finns där, när sjukvården inte fungerar så ”väljer kvinnor att gå ned i arbetstid eller sluta jobba helt för att garantera sina nära en bra omsorg”. De som arbetar inom välfärden pressas att klara allt mer med allt mindre resurser. Arbetstiden, resurserna, orken och livet räcker liksom inte till.

Det betalar vi ett högt pris för. Sjukskrivningarna ökar bland kvinnor. Och tacken för det slitet är en sjukförsäkring som inte garanterar dem en trygghet under sjukdomstiden. Inkomstskillnader som ökar mellan kvinnor och män. Kvinnor har sämre lön, sämre möjligheter till karriärutveckling, och en pension det inte går att leva på. Nästan hälften av alla kvinnor lever på en pension under fattigdomsgränsen.

Men det går att skapa en ekonomisk politik som sätter kvinnors livsvillkor i centrum. Då behövs insikten att skattesänkningar gynnar dem som inte behöver ta huvudansvar för hem och barn, dem som har höga inkomster och som inte är beroende av vård, skola och omsorg för att deras liv ska fungera; det vill säga i huvudsak högavlönade män.

Vi föreslår därför att:

• Resurserna till förskola, äldreomsorg, sjuk- och förlossningsvård ökar. Vi vill prioritera en välfärd att lita på, med bra arbetsvillkor.
• Sjukförsäkringen måste rustas, garantera individens rättigheter såsom rehabilitering och den så kallade stupstocken avskaffas. Administrativa tidsgränser ska inte avgöra hur länge vi får vara sjuka. Ersättningsnivån måste höjas efter regeringens sänkning.
• Föräldraförsäkringen delas så att kvinnors status på arbetsmarknaden höjs liksom våra löner.
• Ta bort vinstintresset ur välfärden. Vi har inte råd att låta 9 miljarder gå till privata vinster. Pengarna behövs till fler anställda. Kvinnors arbete i välfärden ska inte någon kunna sko sig på.

Det behövs en ekonomisk politik som stärker kvinnors livsvillkor. Kvinnors och mäns rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet behöver likställas och den ekonomiska politiken är ett avgörande redskap för det. Det måste bli ett slut på våra liv som klämda hamburgare.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Uppdaterades: 08 apr 2014