Vem ska ta hand om mormor?
Alarmerande siffror från Kommunal visar att var femte arbetare inom äldreomsorgen inte vill arbeta kvar i sitt yrke om tre år. Samtidigt ökar behovet av vårdpersonal i Umeå, men allt färre vill utbilda sig till undersköterskor. Varför? Det handlar om arbetsförhållanden, status och lön. Det handlar om hur olika politiker väljer att prioritera äldreomsorgen, men också om hur mycket pengar det finns att fördela.
Omsorgssektorn har ända sedan 1990-talet präglats av nedskärningar, privatisering och så kallade rationalisering. Hur rationellt det är att den billigaste vården ska räknas som den bästa kan man naturligtvis fråga sig.Det är en ideologisk övertro på marknadskrafterna som tillsammans med ständiga krav på skattesänkning och effektivisering har gjort att de ekonomiska förutsättningarna har minskat för att kunna ha en äldreomsorg där personalen och brukarna verkligen trivs. Sedan 1990 har det i Sverige gjorts skattesänkningar för 256 miljarder kronor, pengar som annars hade kunnat användas för vår gemensamma välfärd. Det handlar således inte om att samhället inte har råd med en bra äldreomsorg, det handlar om vad vi använder samhällets pengar till.
Kommunernas ekonomiska ramar har också anpassats till de underbudsupphandlingar som ofta har präglat äldreomsorgen. Ledorden är: kan Carema göra det billigare så ska kommunen också göra det. Alltså har all äldreomsorg obönhörligen blivit sämre. Det är svårt att effektivisera omtanke, tålamod och medkänsla utan att de suddas ut.
Offentlig drift är inte per automatik alltid bättre än privat, men den lämnar utrymme för demokratisk styrning, medborgarnas inflytande och krav på förbättring. Men det är, trots det, den borgerliga ideologiska doktrin, med sin blinda övertro på den privata driften, som har fått styra utvecklingen av vård och skola de senaste decennierna. Jakten på pengar och möjligheter för bolagens vinstuttag har satts före människornas behov. När vi nu ser resultaten av detta, i form av personalflykt, överbelastning och sjukskrivningar, är det hög tid att vi tar oss en funderare: Vem ska vilja ta hand om mormor på äldreboendet?
På lokal nivå är det svårt att göra stora omprioriteringar när ramarna fortsätter att bantas. Men Vänsterpartiet vill i alla fall utnyttja de möjligheter som finns.För att göra vårdyrkena attraktiva och säkra personalförsörjningen i framtiden måste personaltätheten upp, statusen upp och lönen upp. Detta är inte gjort i en handvändning, men det är vårt mål. Som ett led i det arbetet har vi under denna mandatperiod, genom styre tillsammans med S, fullt ut finansierat äldreomsorgen. Vi avsätter också 25 miljoner kronor till att förbättra arbetsförhållandena inom kommunens äldreomsorg. Pengarna ska först och främst användas för att minska antalet delade turer, som är det som många anställda ser som det mest akuta problemet i deras arbetsliv. Samtidigt har vi också skapat flera hundra ungdomsarbeten i Umeå kommun, varav många inom äldreomsorgen. Kommunen garanterar också jobb efter utbildningen till de elever som väljer Vård- och omsorgsprogrammet i gymnasiet.
Detta räcker inte för att allt omedelbart ska ställas till rätta. Men det är några banbrytande steg på vägen.Vi vill gå från en äldreomsorg som ständigt måste bli billigare till en äldreomsorg som faktiskt handlar om omsorg. Kommunerna måste överge den borgerliga ideologi som i sin strävan efter att flytta samhällets pengar till privata vinster och privata fickor struntar i de människor som arbetar och finns inom äldreomsorgen.Vi har tagit de första stegen för att vända den utvecklingen. Äldreomsorg måste få kosta, de som arbetar inom äldreomsorgen måste ges bättre villkor.
Tamara Spiric, kommunalråd (V)
Denna artikel publicerades i VK 2 maj 2013: