I snitt saknar en kvinna nästan 4500 kronor i månadsinkomst jämfört med en man. I en symbolisk aktion pekade Vänsterpartiet på denna stora inkomstklyfta.
Under eftermiddagen den 23 januari besökte Vänsterpartiets Tamara Spiric och Annika Herrström enheten Fenix på Tegs Äldrecenter och delade ut ett ”jämställdhetskuvert” innehållande 4 493 kronor till var och en av de kvinnor som då jobbade där.
Summan motsvarar det inkomstglapp som finns i genomsnittlig månadsinkomst mellan män och kvinnor i Sverige. Aktionen var ett sätt att lyfta upp denna fråga i rampljuset och visa att regeringen driver en politik som ökar skillnaderna. Inkomstklyftan har under den borgerliga regeringen ökat, bl.a. genom jobbskatteavdraget. Enligt uträkningar från Riksdagens utredningstjänst så har gapet i nettoinkomst per månad ökat med 779 kronor mellan åren 2006 och 2010. Vänsterpartiet menar att den politik som bedrivs av regeringen motverkar jämställdhet.
– Den borgerliga regeringens politik har lett till ökande inkomstklyftor mellan kvinnor och män. Det vill Vänsterpartiet ändra på och idag lät vi det hända, säger Tamara Spiric (V), kommunalråd i Umeå.
– Syftet med jämställhetskuvertet är att visa hur det skulle kunna vara om inkomsterna mellan kvinnor och män var jämnt fördelade, avslutar en nöjd Tamara Spiric.
I går kunde vi läsa i VF att när Ikea öppnar i Umeå förväntas det ge en ökning med 3000 fordon per dygn genom stan. I dag rapporterades det om att Sverige ökat sina utsläpp med 10 % och att det mesta kom från transportsektorn.
Jag har ofta haft en känsla att det bland de flesta politiska beslutsfattarna råder ett bedrägligt lugn vad det gäller miljön och luftföroreningarna. Vi har i dag mycket dålig luft i Umeås innerstad. Detta tänker man sig lösa med dels det åtgärdsprogram som finns och med Ringleden.
Jag känner mig dock inte lugn. Jag tror att vi måste agera nu och att vi måste göra betydligt mer. Man måste från politiskt håll mycket kraftfullt styra transporter över till andra sätt än bilism. Och du och jag måste vara opinionen som ser till att så blir fallet. Nu sätter vi igång.
Länsidrottschef Niclas Bromark skriver i VF ”Idrotten är både bra och närande” (31/12-11) hur idrotten tillför demokrati, glädje, delaktighet. Idrotten är betydelsefull enligt mig och till stora drag är jag ense med Bomarks resonemang. Att Bromark med små ord framhåller hur tragiska händelser inom idrotten, såsom mobbing, ska ses som ”en liten del” då majoriteten föreningar står över dessa övergrep tycker jag känns oroande.
Vi måste våga prata om hur idrotten kan skapa splittrade världar, där första steg mellan ett vi och dem uppstår. Mellanmänskliga respekten väntas stå tillbaka för ”stridens hetta”. Faktorer som kön, klass, funktionsnedsättning, sexualitet blir plötsligt betydande för rangordning av individen. Den som passar dåligt, har fel utrustning eller på något annat sätt avviker från gruppen trycks ned med glåpord, fysiska kränkningar eller uteslutning. Detta är den tärande skuggsidan med idrotten och vi måste tala om den. Vi kan inte se övergrepp som isolerade händelser. De är produkter av ett systemtänk som råder i samhället – där de rätta, starka, framgångsrika ska råda!
Detta kan vara drivkrafter som bidrar till att unga väljer att inte vara föreningsaktiva i den utsträckning som krävs för föreningarnas nyrekrytering av aktiva medlemmar eller ledare. I detta fall drabbas även idrotten och det gäller därför att våga låta sig skärskådas, för det finns öppningar.
I studie genomförd av Erwin Apitzsh, docent i Idrottspsykologi, visas på hur unga vill vara mer fysiskt aktiva – detta utan att tävla, utan att drillas eller för den delen pushas av föräldrar. Barn och unga i Sverige vill helt enkelt idrotta för att det är kul. Studien är ett konstaterande om engagemangsvilja där det mellanmänskliga mötet står över behovet att segra över någon annan, detta borde vi bejaka. Det är enligt mig grundkärnan till demokratibygge, delaktighet och folkhälsa. Viljan skapar även lust att satsa vidare och känna mod att bli den som springer snabbast eller hoppar högst.
Som ordförande för fritidsnämndens anser jag att vi kommunpolitiker har ett ansvar att ta signalerna till oss när det gäller barn och ungas villkor för deltagande. Jag tror att vi kan ta nytt sikte genom att tala om den sociala investeringen som idrott och övrigt föreningsliv kan skapa. Detta genom bidragsöversyn av kommunala medlen- för att fler ska känna delaktighet, genom att skapa fler spontana forum för fysisk aktivitet, genom att våga diskutera sponsringens effekter och signaler, genom kunskaps- och dialogtillfällen -där jämlikhet och jämställdhet får bli rättesnören. Några exempel på hur vi kan släppa in nytt ljus för att motarbeta skuggsidor. Detta kan vi göra tillsammans – med föreningslivet – där idrottsrörelsen har en betydande roll.
