Riv inte Varmbadhuset i Umeå

Balticgruppen/Krister Olsson ger inte upp planerna på att riva det gamla varmbadhuset från 1894. En överklagan av Byggnadsnämndens beslut är inlämnad till Länsstyrelsen i Västerbotten.

Plan- och bygglagen, PBL, är det centrala regelverket på plan-och byggområdet. PBL 3 kap 12 § reglerar byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. I en proposition 1985/86 sid 510 anges som skäl för bevarande av en byggnad att: det kan vara ett tillräckligt motiv att bebyggelsen är representativ för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller ger en god uppfattning om tidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp.

Jag får nästan känslan att den som skrev passusen om ”tidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp” haft Varmbadhuset i tankarna. Nu är det naturligtvis inte så, men Varmbadhuset står där idag som en symbol för en tid inte alltför långt tillbaka med kommod i köket och ett litet tvättfat som huvudsakligt medel i kampen mot smuts och löss och mot de sjukdomar som följde i spåren av dålig hygien. Något att tänka på för nutidsmänniskan i morgonduschen i det alldeles egna badrummet. Både för generationen med ena foten kvar på bron till utedasset och för dagens och morgondagens människor födda in i en självklar materiell bekvämlighet uppfyller Varmbadhuset från 1894 med råge de krav och villkor lagstiftningen ställer.

I Balticgruppens överklagan till Länsstyrelsen finns en argumentation att fundera över: ”Fastighetsägaren Balticgruppen är känd och välrenommerad inom Umeå Kommun bland annat vad gäller kulturhistoriskt bevarande och anpassad bebyggelse. När Balticgruppen anger att det inte är praktiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att låta bygga om Varmbadhuset är detta ett uttalande som bör tillmätas stor förståelse”. Till att börja med har denna argumentation ingen som helst bärkraft. Varje projekt eller exploatering ska bära på sin egen tyngd. Man får en känsla att Balticgruppen/Krister Olsson försöker samla goodwill i en nätt liten hög för sig, för att sedan användas i andra projekt där argumenten inte räcker till.

Vänsterpartiets Tamara Spiric ifrågasatte häromsistens det lämpliga i att ta emot Krister Olssons 20-miljonersgåva. Den ger naturligtvis goodwill och kan komma att hänföras till samma till synes oskyldiga påtryckning som exemplet ovan. Det gör Spiric ifrågasättande relevant.

I detaljplanen för Ran 10, alltså det bostadshus Krister Olsson låtit uppföra och som ligger närmast granne med Varmbadhuset finns i Planbeskrivningen beskrivet vilka karaktärsdrag som ska särskilt beaktas. Bland annat: ”Den välbevarade bebyggelsen i representativt urval som uttryck för tidsideal, levnadsvillkor, ekonomiska förhållanden, lagbestämmelser och andra faktorer under olika skeden i stadens historia”. Rivs Varmbadhuset tvivlar ingen på att det kan ersättas av en anpassad stilfull byggnad. Men vad som förloras är en omistlig del av stadens historia, vilket är själva poängen med bevarandet.

I Planbeskrivningen sägs också att de delar av kvarteret Ran som vetter mot älven, tillhör skyddsvärda miljöer Nivå II, Centrala Stan 1998-05-25. Nivå II innebär att angivna miljöer är särskilt skyddsvärda: befintliga byggnader ska underhållas och får inte förvanskas. De generella kraven i Centrala Stan bör följas, det vill säga ny bebyggelse ska utformas med hänsyn till den befintliga byggnationen. Åtgärder som påtagligt skadar riksintresset tillåts inte.
Hela planbeskrivningen där hänsynstagande till den känsliga omgivningen villkorades, låg som grund till godkännande av detaljplanen. Frågan är om byggandet av Krister Olssons privatbostad passerat Byggnadsnämnden om rivning av Varmbadhuset ingått i planerna? Och kan man tänka sig lägre grad av hänsynstagande och högre skada av riksintresset än att helt sonika riva Varmbadhuset?

Örjan Mikaelsson (V)
Ledamot i Byggnadsnämnden

You may also like...

Kommentera

%d bloggare gillar detta: